Ayers Rock i Australiens torra inland
Gouldsamadinen (Chloebia gouldiae eller Erythrura gouldiae) lever i vilt tillstånd i torra inlandsområden i norra Australien. Gouldsamadinen beskrevs vetenskapligt redan år 1844 av den brittiske ornitologen och konstnären John Gould, efter hans flertaliga expeditioner i norra Australiens torra inland. Expeditioner som resulterade i boken The Birds of Australia, vilken innehöll 600 målningar av John Gould och utgavs i sju volymer.
John Gould (1804 - 1881)
John Gould namngav Gouldsamadinen efter sin hustru Elizabeth Gould. Gouldsamadinens ståtliga engelska namn blev då Lady Gouldian Finch, populärt kallas arten för Gouldian Finch.
Hane av svarthuvad lilabröstad grönryggad Gouldsamadin. Foto: Mats Wettergren
Gouldsamadinens utbredningsområde sträcker sig som i ett band utmed norra Australien,
från väst till öst, bland eukalyptusträd och torra glest bevuxna grässlätter, utmed
uttorkade floder i heta inlandsområden där sommartemperaturen ofta ligger
runt + 40 C. I vilt tillstånd lär den svarthuvade formen vara allra talrikast.
Den gulhuvade formen är däremot mycket ovanlig. De olika formerna av
Gouldsamadiner förekommer i samma flock inom samma utbredningsområde och
tillhör därför inte olika lokalformer. Födan utgörs av gräsfrö och små insekter.
Hane av rödhuvad lilabröstad grönryggad Gouldsamadin
Gouldsamadiner söker sin föda på marken genom att landa på vertikala grässtjälkar, med sin kroppstyngd böja ned dem mot marken och därefter pilla ut små frön ur axen. Gouldsamadiner ses ofta söka sin föda tillsammans med gräsfinkar, bl.a. Maskbältfinkar. Gouldsamadiner är mycket sociala fåglar och utpräglade holkhäckare. Under regnperioden häckar Gouldsamadiner i trädhål inuti torra trädgrenar av t.ex. eukalyptus. De häckar gärna i koloni d.v.s. flera par i samma träd, dock ej i samma trädhål. I trädhålet bygger fåglarna ett enklare bo av gräs. Under regnperioden är tillgången på halvmoget gräsfrö och svärmande termiter obegränsad och utgör uppmatningsfodret för Gouldsamadinernas ungar. Utom häckningsperioden bildar Gouldsamadiner stora flockar som ofta söker sig till boskapsranchernas vattentråg, då tillgången på vatten i det uttorkade inlandet är mycket begränsad.
